intighet

Min konst! Jag finner ingen inspiration i vardagen, detta eviga trevande i vinterslasken ger mig fan ingenting. Ingenting! Dem ständiga nederlagen övertygar till och med mitt inre; försök inte ens, du är bara en obegåvad amöba. Det finns dem stunder då jag väljer att arbeta mot mitt innersta, men det resulterar oftast i sneda linjer, dåliga kompositioner och missanpassade färgkombinationer som får människan illamående.

Men en dag kommer allt vända. Den dagen, den ger lust när den kommer.


Sök, och du skall finna.

Att det än en gång skulle gå så här, vi vill ha varandra, men de enda ni gör är att motarbeta oss. Vi kommer aldrig kunna leva ett normalt liv, aldrig kunna vara tillsammans. Frustrationen växer inom mig för varje minut som går utan dig, du finns där - men ändå inte. Under loppet av några sekunder drogs ett blodrött kryss över allt vi delade, kärlek blev hat.

Nu ska jag äta glass, lägga glass på tungan, bit för bit, och vänta på att den sakta smälter, och byter form. Precis som du, stukturen ska att skifta. Försök inte hindra mig.


Nyare inlägg
RSS 2.0